Min fina fina Pappa!

Idag ringde mamma och jag hörde att hon var ledsen. Det kändes som att hjärtat stannade. Hon berättade att hon skickat in pappa på sjukhuset med ambulansen. Han hade kissat blod och hade så ont i ryggen att han inte kunde gå. Han ville först inte men efter ett tag bad han mamma att hon skulle packa en väska och ringa ambulans, Han har haft såå ont i 1 månad nu och han insåg nog där och då att han inte skulle komma undan, hur rädd han än är. Det är snart 1,5 år sedan pappa fick diagnosen prostatacancer och han har mått ganska bra under den tiden. Den sista medicinen han fick, kunde orsaka smärta i rygg och nacke och han som redan har diskbråck har fått så ont ryggen att han inte kunnat sova bra på 1 månad och knappt kunnat gå riktigt. Jag blir irriterad för att han är så tjurig, men samtidigt så är han mest av allträdd. Lika rädd om inte räddare än oss andra att det ska ha spridit sig till skelettet och andra organ. Hoppas, hoppas, hopppas att det bara är en biverkning på hans medicin. Älskade Pappa!